I MITT HEM

En rutin, ja jisses vi har skaffat oss en rutin.

Bulle i ugnen 2013. Permalink0
 
 
 
Bebisbubblan börjar så sakteliga lösas upp, det här med att man inte göra någon skillnad på dag och natt. Theo har sedan en dryg vecka tillbaka somnat vid 19-tiden, vaknat till och ätit vid midnatt och somnar sedan igen. Och sedan vaknar han och är störtpigg vid sex-tiden på morgonen. Strax därpå går vi ju upp, vid halv sju, så det är en vana jag välkomnar. Att gå upp vid halv sju även en helg gör mig inte så mycket, jag är ju van att gå upp då. Sovmornar fick jag hela sommaren när Theo låg i magen, och sedan sov vi alldeles för mycket när han väl kom. Fast det har ju han fått styra, hur mycket och när det ska sovas.
 
Nu när skolan startat har vi ju rutat in mornarna med ganska fasta tidpunkter för både mat och sovning, eftersom det är ett måste att hålla tiden. Och Theo har anpassat sig efter det, det märks så väl nu när det varit helg att han verkligen vill sova vid åtta-halv nio på morgonen efter nästan två timmars vakenhet. Idag förstörde jag ju hans sovrutin med att baka, och det ställde till hela hans dag. Än så länge sover han som bäst när vi åker i bilen eller när han ligger i vagnen, att sova inne på dagarna funkar inte riktigt. Jo, om dammsugaren är igång eller om han får stå bredvid tvätt/diskmaskinen. Det är väl den sortens oväsen han är van vid sedan tiden i min mage.
 
Jag och killarna var ute vid vår sommarstuga idag, pinsamt, första gången för min del i år. Vi fikade tillsammans med pappa & mamma på bryggan. Theo var jätteledsen, ville sova men kom inte alls tilll ro. Nu sover han dock, han somnade ordentligt i bilen och sover fortfarande i babyskyddet fast här inne. Jag har, för tredje jäkla dagen i rad, huvudvärk. I går var vi vid Skottvångs Gruva, jag, Theo och mina föräldrar. Theo sov hela tiden. Jag hade huvudvärk, och framåt eftermiddagen blev det migrän. Sov i nästan tre timmar i Elis soffa med Theo på armen, barnen gick in och ut och jag hade absolut ingen koll på vaken dem eller hundarna. När jag får migrän så blir jag som onykter, lyckas jag väl somna så blir det en slags halvdvala där jag inte är helt vaken men ändå kan prata med barnen. Det är som att kroppen går i strejk. Jag minns bara att jag var väldigt snäsig och sur på killarna, vilket jag alltid ångrar efteråt. Men just då orkar jag inte tänka klart. Det är helt sjukt jobbigt med migrän, när jag väl kommer mig för att boka tid för uppföljning av blodtrycket ska jag be att få någon bättre medicin utskriven. Just nu äter jag allt, jag vet så väl att man ska vara försiktig med en del saker när man ammar, men får jag migrän kan jag ändå inte amma, så jag äter typ allt vi har, fast i normala mängder, men blandar hejvilt.
 
Nu ska jag ägna Theo lite tid, han vaknade just :)
 
 
 

Motion, hälsa och sånt.

Bulle i ugnen 2013., Kost och hälsa. Permalink1
 
 
 
Igår kunde jag inte somna, så jag låg och googlade saker jag undrar över. Det gör jag ofta. Alltså, googlar.
 
Igår googlade jag "livmoderframfall - gravid" och vips kom jag in på en gynekologisida. Med massor av frågor, om just framfall i olika former. Och givetvis mängder av bra svar, från ett proffs. Inte bara den lösa allmäninfon jag tidigare snappat upp.
 
Och jag känner mig väldigt mycket lugnare nu, när jag läst allt.Och liksom gjort en sammanfattning åt mig själv.
 
- Man kan bli gravid igen, och det är inte alls säkert man lider mer än "vanligt" under en graviditet (nej, stopp, jag lovar! Inga sådana planer nu. Vi kör numer sexårsintervaller. Puh). Det har varit en oro, som jag tidigare skrivit. Att begränsas av det, även om det inte är aktuellt, kanske inte alls, med fler barn.
- Man ska ge det tid. Ganska lång tid. Lider man inte av det, alltså om man inte har ont eller mår väldigt dåligt, så kan man gott och väl ge det sex månader till ett år, det är ungefär så lång tid det tar (om man tränar!) att bygga upp sin muskulatur igen. Först då då kan man säga om det är något som ens behöver opereras, i många fall kan det ta så lång tid för det att gå tillbaka, och går det inte tillbaka helt kan man leva med det ändå.
- Träning är jätte-jätteviktigt! Gärna core (som jag var tvungen att googla... Dvs träning med stor fokus på mage och bål om jag förstått det rätt) och pilates. Inga löpturer, gympa med hopp eller powerwalks (just för att det brukar kännas obehagligt att utföra) (nähe!?) utan styrka. Och knipövningar var bra, men det räcker ytterst sällan med bara det.
- OM man nu behöver operera görs det oftast via lokalbedövning, och man får gå hem samma dag.
 
Alltså, puh.
 
Jag behöver inte ha megadåligt samvete för att jag inte är ute och går så mycket. Jag kan känna att jag "får" ge det tid att bli bra.
 
Och, jag behöver pumpa min pilatesboll.
 
 
 

Hälsostatus: katastrof (ett riktigt skitinlägg).

Bulle i ugnen 2013. Permalink1
 
 
 
Nä. Idag är det hyffsat bra. Men här om dagen, då höll jag på att bryta ihop. Dels så har jag ju fortfarande den här glappa livmodern som ibland håller sig någolunda på plats (eller vad vet jag, egentligen). Jag vet inte om det har med knipövningarna att göra, men det känns som om besvären i alla fall har minskat lite. Eller så börjar jag bli van.
 
Men i början av veckan började jag (nu är det skitsnack på g... scrolla om du inte vill läsa) bli så enormt förstoppad. På riktigt, inte bara lite "trög". Det tog mig en hel förmiddag att bajsa. För det kom inte ut. För min fucking livmoder satt i vägen.
 
Vet ni vad 1177 vill att man gör så? Puttar tillbaka livmodern så bajset får plats att "komma förbi".
 
Just där, just då, kändes det ganska sjukt att peta tillbaka något som aldrig ens borde petas på. Men sedan kunde jag ju bajsa normalt, men jävlars vad nervig jag var nästa gång jag skulle till. Fast jag hetsåt katrinplommom i två dagar, och gör fortfarande, och besvären har inte kommit tillbaka.
 
Det är ju konstigt att när man bli drabbad av något värre än man redan har, så ter sig de första besvären liksom ganska små. Vad är väl en livmoder på glid jämfört med att behöva gräva i underredet och analysera "kan det här vara livmodern, är det den jag ska putta på? Nähej, det var visst livmodertappen. Men det här då, ja nu satan, nu kan... gnggg... jag... nog... YES! Jag bajsade!".
 
Lyckokänslorna just minutrarna efter själva bajsandet var enorma, jag gick på moln. Väl ute från toaletten tog jag upp mobilen och skulle messa till Björn att jag har bajsat, herre jävlar vad bra det gick. Men sedan tänkte jag att jo, vi (mest jag) ältar och berättar sådant här elände (wft vi bor ju ihop, han kan inte bara avla fram tre knodds och sedan tro att allt är normalt. Han kan gott veta om vilka helvetes kval jag går igenom medan hans största prestation var att fånga upp Theo) men i ärlighetens namn kanske man inte messar sådant till någon. Inte ens sin sambo.
 
Men alltså, jeeez. Jag tycker nästan att det räcker nu.
 
(Och om ni undrar varför jag ligger lite lågt med "allt", så ja. Det här svärtar liksom ner lite i ens i övrigt glada bebisbubbla. Jag orkar inte riktigt med det jag gjorde förr, det är svårt att känna brinnande engagemang inför saker och jag är så glad över att jag inte har så några åtaganden fotomässigt just nu, för jag skulle inte orka. Även fast det just nu är rätt bra så vet jag liksom inte när nästa bakslag kommer)
 
 
 
Till top