I MITT HEM

Att ständigt gå i motvind och stanna vid vägskäl.

Kost och hälsa. Permalink0
Jag är så slö. Jag önskar så att jag kunde studsa upp, och längta efter att få komma ut, träna. Jobba, bli svettig. Men jag funkar inte så. Allt typ av rörelse sitter så fruktansvärt hårt inne att jag måste motivera och övertala mig i flera timmar, gärna dagar, innan jag "ska till". Det är en mental uppförsbacke vareviga gång jag ska göra något som är jobbigt. Jag vill mycket, mycket hellre sitta inomhus och fika. Krypa upp i soffan på kvällen och dricka te och äta choklad. Herre jösses om man kunde få göra det.
 
Därför måste jag få skriva att jag är glad (och lite, yttepytte småstolt) över att jag varje dag i nästan tre veckor gjort något. Antingen gått upp tidigare på morgonen, väckt Theo och sedan följt barnen till skolan och därefter gått en timmes rask promenad. Eller så har jag tagit den raska promenaden efter middagen på kvällen. Men jag har kommit ut. Rört på mig. Blivit svettig.
 
Jag avundas alla som har motivation, för motivationen gör allt enklare. Jag menar inte att träningen är enklare, men det blir enklare att komma till skott om man slipper övertala sig själv varje gång, slipper ta diskussionen med sitt inre så fort man står i ett mentalt vägskäl. För det är just det jag gör. Vareviga gång.
 
Alla som tränar är så otroligt starka, jag kommer aldrig bli som dem. Jag är för svag både fysisk och psykiskt, jag värderar min tid på ett annat sätt (men för den sakens skull inte sagt att andra prioriterar fel).
 
Och jag ska nog säga att de människorna jag imponeras mest av inte är dessa som tränar varje dag och är super"fita" (vilket ord... Det lät ju rätt coolt trots allt, jag vill nog också vara en superfitta trots allt). Nej, jag impas mest över de som har familj. Ett knippe barn. Jobb. Hushåll. Djur. Och utöver detta mäktar med att träna, och dessutom inte har dåligt samvete över att de missar något hemma.
 
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om träning, hälsohets och värdering av tid, men jag hinner inte. Likväl nu, som med träning, prioriterar jag familj och hem. Nyss har Theo somnat och jag måste ta tag i städ och tvätt, jag mäktar inte mer. Men jag är sjukt imponerad av er som gör det.

Motion, hälsa och sånt.

Bulle i ugnen 2013., Kost och hälsa. Permalink1
 
 
 
Igår kunde jag inte somna, så jag låg och googlade saker jag undrar över. Det gör jag ofta. Alltså, googlar.
 
Igår googlade jag "livmoderframfall - gravid" och vips kom jag in på en gynekologisida. Med massor av frågor, om just framfall i olika former. Och givetvis mängder av bra svar, från ett proffs. Inte bara den lösa allmäninfon jag tidigare snappat upp.
 
Och jag känner mig väldigt mycket lugnare nu, när jag läst allt.Och liksom gjort en sammanfattning åt mig själv.
 
- Man kan bli gravid igen, och det är inte alls säkert man lider mer än "vanligt" under en graviditet (nej, stopp, jag lovar! Inga sådana planer nu. Vi kör numer sexårsintervaller. Puh). Det har varit en oro, som jag tidigare skrivit. Att begränsas av det, även om det inte är aktuellt, kanske inte alls, med fler barn.
- Man ska ge det tid. Ganska lång tid. Lider man inte av det, alltså om man inte har ont eller mår väldigt dåligt, så kan man gott och väl ge det sex månader till ett år, det är ungefär så lång tid det tar (om man tränar!) att bygga upp sin muskulatur igen. Först då då kan man säga om det är något som ens behöver opereras, i många fall kan det ta så lång tid för det att gå tillbaka, och går det inte tillbaka helt kan man leva med det ändå.
- Träning är jätte-jätteviktigt! Gärna core (som jag var tvungen att googla... Dvs träning med stor fokus på mage och bål om jag förstått det rätt) och pilates. Inga löpturer, gympa med hopp eller powerwalks (just för att det brukar kännas obehagligt att utföra) (nähe!?) utan styrka. Och knipövningar var bra, men det räcker ytterst sällan med bara det.
- OM man nu behöver operera görs det oftast via lokalbedövning, och man får gå hem samma dag.
 
Alltså, puh.
 
Jag behöver inte ha megadåligt samvete för att jag inte är ute och går så mycket. Jag kan känna att jag "får" ge det tid att bli bra.
 
Och, jag behöver pumpa min pilatesboll.
 
 
 

God eftermiddag, bloggen.

Kost och hälsa. Permalink0
Idag har jag fuskat från morgon till nu kväll med kosten. Jag vet inte riktigt om det kan ha något samband, men jag håller på att dö av halsbränna. På riktigt. Jag rapar, halvkräks och har sura uppstötningar precis hela tiden. Jag har liksom inte tänkt på att det varit lugnt sista veckan, men det har det ju. Ingen halsbränna alls, inte ens på kvällarna. Men idag har jag ätit bröd till frukost och vi fikade med marängtårta (bara för att jag råkade krossa bottnarna när jag letade efter en grej i skafferiet). Riktigt fusk m.a.o. Och jag vet inte om det kan ha med kolhydraterna att göra? Jag läste någonstans att man "surnar" i magen av kolhydrater, och får en helt annan bakterieflora. Kanske kan det stämma? Nu ska jag bli mer uppmärksam på det de närmaste dagarna, och se hur jag känner mig. Jag vill inte kalla det för strikt LCHF, för så maniskt kör jag inte, jag kollar inte på förpackningar och ser om det håller sig över  de där förbjudna 5% kolhydrater. Men jag undviker i grova drag de kolhydraterna jag ser.
 
Läste på Olga Rönnbergs sida att man kan "krasha" lättare om man utesluter alla kolhydrater, och då blir man mer påverkad de gångerna man fuskar. Bättre är att äta smarta kolhydrater, så blir man inte intolerant. Kanske något att tänka på inför kommande träning. Just nu är det rätt tråkigt att "bara" köra kost, det ger ju ingen utdelning, jag kan ju knappast väga mig och jubla över några resultat direkt.
Till top