I MITT HEM

Att ständigt gå i motvind och stanna vid vägskäl.

Kost och hälsa. Permalink0
Jag är så slö. Jag önskar så att jag kunde studsa upp, och längta efter att få komma ut, träna. Jobba, bli svettig. Men jag funkar inte så. Allt typ av rörelse sitter så fruktansvärt hårt inne att jag måste motivera och övertala mig i flera timmar, gärna dagar, innan jag "ska till". Det är en mental uppförsbacke vareviga gång jag ska göra något som är jobbigt. Jag vill mycket, mycket hellre sitta inomhus och fika. Krypa upp i soffan på kvällen och dricka te och äta choklad. Herre jösses om man kunde få göra det.
 
Därför måste jag få skriva att jag är glad (och lite, yttepytte småstolt) över att jag varje dag i nästan tre veckor gjort något. Antingen gått upp tidigare på morgonen, väckt Theo och sedan följt barnen till skolan och därefter gått en timmes rask promenad. Eller så har jag tagit den raska promenaden efter middagen på kvällen. Men jag har kommit ut. Rört på mig. Blivit svettig.
 
Jag avundas alla som har motivation, för motivationen gör allt enklare. Jag menar inte att träningen är enklare, men det blir enklare att komma till skott om man slipper övertala sig själv varje gång, slipper ta diskussionen med sitt inre så fort man står i ett mentalt vägskäl. För det är just det jag gör. Vareviga gång.
 
Alla som tränar är så otroligt starka, jag kommer aldrig bli som dem. Jag är för svag både fysisk och psykiskt, jag värderar min tid på ett annat sätt (men för den sakens skull inte sagt att andra prioriterar fel).
 
Och jag ska nog säga att de människorna jag imponeras mest av inte är dessa som tränar varje dag och är super"fita" (vilket ord... Det lät ju rätt coolt trots allt, jag vill nog också vara en superfitta trots allt). Nej, jag impas mest över de som har familj. Ett knippe barn. Jobb. Hushåll. Djur. Och utöver detta mäktar med att träna, och dessutom inte har dåligt samvete över att de missar något hemma.
 
Jag skulle kunna skriva spaltmeter om träning, hälsohets och värdering av tid, men jag hinner inte. Likväl nu, som med träning, prioriterar jag familj och hem. Nyss har Theo somnat och jag måste ta tag i städ och tvätt, jag mäktar inte mer. Men jag är sjukt imponerad av er som gör det.
Till top