Mina barn och mina hundar.
Jag såg att en del stör sig, eller i alla fall reagerar på, mina bilder på barn vs hundar. Eftersom det cirkulerat en bild från en brukshundsklubb, där det är ett collage (--> Här <--). med bilder på barn och hundar i obekväma situationer, tänkte jag att det kanske är fler som "stör" sig, eller tycker att jag gör fel, då jag ibland lägger upp liknande bilder? Jag känner inte att jag måste försvara mig, men jag vill gärna förklara.
Jag kan även tycka att om någon reagerar på att det händer något farligt - skriv det! Jag blir inte sur, men det ger en chans att förklara. Det kan finnas (och finns ofta...) förklaringar. Allt är inte svart eller vitt, det borde speciellt föräldrar och djurägare veta om. Alla djur är olika, alla barn är olika, alla föräldrar är olika. Det gör så otroligt många kombinationer av tillvägagångssätt att man faktiskt inte kan se sin egna åsikt som "den rätta", och att "alla andra" är idioter. Det resonemanget är f.ö. ganska vanligt inom hundsport/hästsport/föräldraskap. Att man tycker att "sitt" sätt är det "enda". Och javisst, det är säkert "det enda" för just en själv och sin familj. Inte för alla andra hundratusentals individer.
Sammanfattningen var i alla fall att det inte är inte gulligt när barnen drar hundar i svansen eller leker med deras matskålar. Djur är djur och ska behandlas med respekt, de är inga leksaker (inte deras sängar/matskålar/kroppsdelar heller). Jag kunde inte låta bli att ta åt mig, eftersom det är just dessa bilder jag lagt ut.
Och jag kan givetvis skriva under på precis allt ovanstående, som i det stora går ut på att behandla sin hund med respekt, och se till att även andra gör det.
Våra barn är så medvetna om att de måste respektera hundarna (Theo är just nu i inlärningsfasen dock...). Men, det är precis likadant åt andra hållet, man får som vuxen/flockledare se till att lära sina barn och hundar att umgås tillsammans. Ingenting kommer gratis och hundar jag ingen inbyggd gen som helt plötsligt aktiveras när det kommer barn, och gör dem supertålmodiga och tillåter att barn sitter på dem.
Det finns givetvis förbud här hemma, barn vs doggy.
-Man får inte störa hunden när den sover.
-Man får inte klättra på hunden.
-Man får inte dra i hunden, nypa eller bita och absolut inte i ansiktet.
-Man får inte störa hunden när den äter.
Och lika många tvärt om:
-Man får inte stjäla mat från barnen.
-Man får inte springa över barnen.
-Man får inte ligga på barnen (gäller Sonya).
Sedan finns det många gråzooner, sådant som vi tillåter men som andra kanske inte tycker är okey?
-Lägger sig vovven mellan barnen i soffan, får den tåla att barnen rör på sig och ibland stör vovven. Det får man tåla, annars har vovven en egen plats.
-Lägger sig vovven i högen av barn på golvet, får den också tåla att barnen grejar med t.ex. svansen.
-Vovvar får pussa på barn. Massor! (men får barnen inte luft måste man göra en paus).
-Är maten i skålen lämnad är man inte hungrig längre. Dvs fritt fram för barnen att ställa upp ta skålarna och ställa in dem i diskmaskinen, eller som för Theobilden: att smaka på Esthers mat är okey.
Så länge jag är med, styr jag hundarna ihop med barnen. Jag kan tappa en förpackning köttbullar på golvet (hände senast i morse) och med ett snabbt "Nej" finns det ingen som rör en endast köttbulle. Sonya har väldigt god självkontroll där.
Hundarna får gärna äta Theos kexrester när han är klar. Ett enkelt "varsågod" signalerar att det är okey.
Jag har ofta folk här, som ser umgänget mellan barn/hundar. Jag är ganska säker på att allihopa kan skriva under på att hundarna och barnen behandlar varandra med stor respekt och även tolerans (även om en viss boxer ibland är väldans klumpig och låter glädjen stå ivägen när barnen gör detsamma = man kan råka putta/välta barn när man är tokglad)
Det är mitt ansvar att umgänget går bra. Men personligen skulle jag aldrig kunna ha en hund som det inte går att göra fel med. Om jag trodde att Sonya skulle tugga ansiktet av Theo bara för att han var snabb och hann klättra upp på henne, skulle jag aldrig någonsin ha dem i samma rum. Jag tror inte ens att jag skulle ha Sonya kvar... Men att Sonya på sitt språk talar om att hon inte är nöjd, det är okey. Hon tål att barnen pillar henne i ansiktet, hon tål att barnen klättrar på henne. Men de får ändå inte göra det. Det måste finnas ett utrymme att få göra fel, från båda håll. Utan att en katastrof inträffar.
Det som händer när Sonya (Esther också för den delen) får nog, är två saker.
1) Hon blir stel.
2) Hon morrar.
3) Hon går därifrån.
4) Hon nyper.
Der behöver aldrig gå längre än till punkt ett, ibland två. Barnen vet precis. Theo håller på att lära sig. Sonya och barnen har umgåtts i åtta år. I åtta år har hon haft barn omkring sig, mig veteligen har det aldrig hänt något. Elis kan ibland säga "Sonya ligger i er säng och hon morrar när jag vill att hon ska gå ner". Då behövs det bara en blick från mig eller Björn, så flyttar hon på sig. Barnen är inte flockledare. Det är vi vuxna som är.
Sonya är ingen jättetolerant hund. Hon har snävare gränser än vad t.ex. Esther har. Men jag är otroligt glad över att hon är så tydlig i sitt språk, det underlättar enormt att hon visar precis vad hon vill och inte vill.
Nedan stående bilder är alla bilder där jag varit med, där jag sett att hundarna varit tillfreds med situationen (och barnen med - givetvis).
En bild säger egentligen ganska lite, det finns mycket runt om man inte ser. Frågan är om jag ska dra ut på det, och göra en större förklaring varje gång jag lägger ut en bild som någon eventuellt kan reagera på?
