Finaste, finaste E.
Han var så mallig idag, för hans hår gick att sätta upp bak i nacken. I ett och ett halvt år har han sparat håret för att kunna ha hästsvans, precis som Qui-Gon Jinn i Star Wars, eller Legolas i Sagan om Ringen. En gång har jag fått honom till frisören för att klippa topparna (och få lite grabbig stil på det långa) men i övrigt så är det orört. Varje morgon är en tårfylld kamp om att borsta igenom testarna, duscharna är en ångestfylld stund av schampo som svider i ögonen och mängder av balsam. Varje gympalektion en kamp efteråt, då alla andra grabbar i klassen tycker det är larvigt med långt hår och retar honom för att han måste ha hårborste med sig.
Och när vi träffar folk vi inte sett på länge, får han alltid utstå kommentarer som "Jag trodde det var en flicka", eller "Åh, har du din dotter med dig" eller "hur långt hår ska du ha egentligen?". Elis blir ledsen, men skakar av sig det ganska snabbt. Tack och lov tar han inte åt sig. Inte så mycket i alla fall.
Jag tycker det är strongt att faktiskt göra som man vill, trots att omgivningen hela tiden påpekar att han borde se ut på ett annat sätt. Finaste E.
