God morgon, bloggen.
Igår jobbade jag mitt sista arbetspass, på över ett år. Det känns lika sjukt och overkligt som sist, när jag väntade Elis. Men då hann jag bara vara hemma från jobbet en dryg vecka innan jag blev inlagd, riktigt så dåligt mår jag inte den här gången (tror jag). Det är liksom två månader tills bebisen ska komma, och jag kan vara hemma och dra fötterna efter mig fram tills dess. Äta glass med barnen, bada och bara ha det superskönt. Bara blodtrycket håller sig i styr så jag slipper oroa mig över det.
Jag kommer dock ha kvar uppdraget som kontaktperson, för det är så roligt, det känns lite som att man gör "lyxgöra´t" inom omsorgen. Inget jobb, man har mer trevligt samtidigt som det är för en god sak. Tycker fler skulle vara kontaktpersoner, det är ett "dolt" uppdrag som inte många ens vet om att det finns.
Idag kom Elis klass förbi, och hämtade honom här hemma. De har simskola, och startar dagen med att gå till simhallen. Praktiskt för oss så går de förbi här hemma, och Elis kan sitta på trappen och vänta in sin fröken. Förra veckan var det tvärt om, då avslutade de dagen med att gå till simhallen så Elis kunde släppas av här hemma när de var klara. Lite lyxigt :)
Nu ska jag packa in Alvin i bilen och köra honom till förskolan, sedan ska jag på "uppdrag" en stund. Efter det ska jag till vårt kontor, och checka av lite innan jag går på ledigt. Lämna in nycklar och säga hejdå, typ.
Ovanstående är en bild på mina fantastiskt stora potatisplantor. Tror de mäter en centimeter nu. Pappa o mammas potatisplantor mäter en meter i höjd. Men de har fuskat. De satte sina i februari, och har sedan flyttat de där eländiga plantorna ut och in hela våren. Snacka om att curla sina växter. Hemma hos mig får plantorna banne mig ta ansvar för sitt välmående själva. Det enda jag bidrar med är ny jord och eventuellt lite gödning.
