God morgon, bloggen.
Jag har halva morgonen (nåväl, en kvart) försökt att få igång vår skrivare. Vi brukar aldrig stänga av den, det står alltid i standby-läge. Så helt plötsligt startar den inte. Jag drar ur alla sladdar, slår lite på den, startar om datorn, men ingenting hjälper. Förrän jag sätter mig vid datorn för att maila Björn och fråga vad som kan var fel. Då sneglar jag mot skrivarn och ser att det finn en on/off-knapp på sidan. Woha! Jag hade min själ aldrig sett den tidigare.
Så nu skriver jag ut ett recept på morotskaka, jag ska sno ihop en sådan med limefrosting till kvällens avslutning på fotocirkeln. Sedan spontanköpte jag lunch på ICA. Strömming. Som jag egentligen inte ens ska äta. Helst sjukt att man inte kan äta sådan fisk pga alla gifter. Men jag gör ett litet undantag och steker en filé att ta på mackan i alla fall.
Sedan ska jag nog ta en tupplur, jag är så jäkla trött idag. Sover himla bra om nätterna, minns att jag hade ett jäkla sjå med att komma till ro förra graviditeterna men den här gången sover jag som en stock, med undantag för något nattligt toalettbesök bara. Så att jag är slö och tung i kroppen idag kan inte bero på sömnbrist. Elis gick till skolan kvart i åtta, och Alvin nio. Däremellan hann jag ta en tupplur på soffan, jag slocknade direkt. Nu är jag lika förlamande trött igen. Men så snart kakan åkt in i ugnen ska jag göra mig lite kaffe, och sedan sätta mig i Elis soffa (skönaste soffan som finns btw, tacl bror och svägerska för att Elis fick den!) och bara dundervila tills Elis kommer hem 12. Han går hem från skolan själv nu, stora pojken. Och så malling han är när han kommer hem. Jag tjuvkikar på honom ibland, och han går så prydligt och stannar i korsningarna och ser sig för. Han springer annars alltid, så fort han ska någonstans så ska det springas. Och ibland rakt ut i gatan. Att han ska GÅ från skolan och hem, och dessutom stanna vid varje korsning oavsett om det kommer bilar eller inte, var ett krav för att han ska få göra det själv. Jag kan se skolan (i alla fall fritids) hemifrån, och nästan hela hans en minut långa promenadväg hem från köksfönstret. Skulle Alvin gå själv skulle jag få efterlysa honom, för han skulle aldrig komma hela vägen hem. Han har huvudet fullt av så mycket idéer och trix att han skulle försvinna likt en avlöning.